När man talar om gamla kulturväxter tänker många först på äppelträd, rosor eller andra växter som finns ute i trädgården. Men en stor del av det svenska växtarvet har faktiskt funnits inomhus.

I generationer har människor tagit hand om pelargoner, bladkaktusar, mönjeliljor, hibiskusar och andra krukväxter och fört dem vidare inom familjen.

För många människor har en gammal krukväxt varit mer än en prydnad. Den har varit ett levande minne.

Krukväxtuppropet

För att hitta dessa växter startade Programmet för odlad mångfald, POM, Krukväxtuppropet 2009.

Man sökte efter krukväxter som kunde dokumenteras tillbaka till före 1960 och som förökades vegetativt, exempelvis med sticklingar, rhizomer eller lökar.

Responsen blev mycket stor. Närmare 1 200 tips kom in från omkring 700 personer.

Många berättade att växten hade fått följa med när någon lämnade sitt barndomshem. Andra hade fått en planta i samband med ett dop, ett bröllop eller en annan viktig händelse i livet.

På så sätt kunde en liten pelargon på ett fönsterbräde ha en historia som sträckte sig över flera generationer.

Ett arv som förökas genom sticklingar

Krukväxter är särskilt lämpade för att bevaras som kloner.

En pelargon som har fått en plats i familjen kan exempelvis förökas genom en stickling. Den nya plantan är genetiskt mycket nära moderplantan.

När nästa generation tar en ny stickling kan växten fortsätta leva vidare.

Det innebär att en växt som står i ett modernt hem i dag kan vara samma genetiska växtmaterial som en planta som odlades av en släkting för många decennier sedan.

Vilka krukväxter har bevarats?

Den största gruppen i genbankens krukväxtsamling är pelargoner.

Därefter kommer bland annat bladkaktusar, till exempel jul- och novemberkaktusar, samt amaryllisväxter som äkta makar och mönjeliljor.

Sammanlagt finns krukväxter från närmare 100 olika arter representerade.

I samlingen finns bland annat 44 pelargoner med dokumenterade historier.

Från fönsterbrädan till genbanken

När en gammal krukväxt har dokumenterats och bedömts som intressant kan den förökas och bevaras i Nationella genbanken i Alnarp.

Krukväxter kräver en annan typ av bevarande än ett äppelträd. De flesta klarar inte svensk vinter utomhus och behöver därför växthus eller annan skyddad odling.

Genbanken använder växthus med olika temperaturer under vintern eftersom olika växtgrupper har olika krav.

Varför är krukväxterna kulturhistoria?

En gammal krukväxt kan berätta något om hur människor levde.

Förr kunde det vara självklart att ta en stickling från en växt man tyckte om och ge den till en dotter, syster, vän eller granne. På så sätt spreds växterna från hem till hem.

Det kan göra att samma växt finns kvar i flera familjer, ibland under ett lokalt namn som aldrig har varit ett officiellt sortnamn.

Dessa växter kan därför ses som levande arvegods.

Ett särskilt exempel: pelargoner

Pelargonen har haft en mycket stark ställning i svenska hem. Den har varit lätt att föröka och enkel att övervintra och har därför kunnat följa familjer under lång tid.

I Nationella genbanken finns äldre pelargoner med dokumenterad historia.

Boken Pelargoner i Nationella genbanken – fönsterträd med kulturarv beskriver 44 av de pelargoner som bevaras och berättar om människorna bakom växterna.

Det visar tydligt vad ett klonarkiv eller en genbank kan vara: inte bara en samling växter, utan också ett arkiv över människors liv.

Hur många krukväxter finns bevarade?

I POM:s Krukväxtupprop valdes omkring 220 äldre krukväxter ut för framtida bevarande.

En senare verksamhetsrapport från Nationella genbanken anger omkring 240 accessioner av krukväxter.

Det är alltså hundratals olika insamlade växtmaterial som bevaras.

När en växt blir ett kulturarv

Det kanske finaste med de gamla krukväxterna är att deras historia ofta börjar på en mycket liten plats: ett fönster hemma hos någon.

En stickling tas från en gammal planta. Den sätts i jord och börjar växa. Några år senare ges en ny stickling till ett barn eller en vän. Decennier senare kan någon upptäcka att samma växt fortfarande lever kvar.

När växten sedan hamnar i Nationella genbanken får den en möjlighet att leva vidare även efter att människorna som en gång odlade den har gått bort.

På så sätt blir krukväxten ett slags levande fotografi från det förflutna.

Det handlar inte bara om vilken växt det är.

Det handlar också om:

• Vem odlade den?
• Var kom den ifrån?
• Vem fick den som gåva?
• Hur länge har den funnits i familjen?
• Vem kommer att föra den vidare?

Det är just kombinationen av genetik, historia och människors berättelser som gör de gamla krukväxterna till en så värdefull del av Sveriges gröna kulturarv.

https://www.slu.se/om-slu/organisation/fakulteter/fakulteten-for-landskapsarkitektur-tradgards--och-vaxtproduktionsvetenskap/resurser/programmet-for-odlad-mangfald/projekt-och-uppdrag/inventering-av-aldre-kulturvaxter/krukvaxtuppropet/