Bokrean är här och jag ligger hemma i sängen, skrollar, söker och drömmer.

Åh, vilka billiga mönsterböcker för både virkning och stickning! Jag kan nästan virka en gråmelerad kofta (tänk dig den hänga på en stol bredvid ett fönster med morgonsol), men sticka? Jag har inte rört stickorna sedan skoltidens vilsna försök.

Tanken på att försöka få ihop en halsduk som inte liknar en sned trasmatta får mig nästan att skratta högt under mitt täcke.

Och sedan finns de där trädgårdsböckerna, med omslag fulla av prunkande rabatter och tomater som ser ut att växa bara av att man tittar på dem.

Jag föreställer mig själv på balkongen med en stickad kofta på armarna, planterande frön i små krukor medan katten spanar misstänksamt på mitt stickprojekt.

Tänk att man ska odla något en dag, någon gång… kanske till nästa vår, eller i alla fall innan nästa bokrea.

Hur kommer det sig att man kan drömma sig bort så fullständigt, att man nästan blir andfådd av bara bläddrandet – utan ens att lämna sängen?

Jag bläddrar och ser koftor jag aldrig kommer sticka, rabatter jag aldrig kommer plantera, och ändå känns det som att allt är möjligt. Och ändå känner man att man måste ha just den där boken – för tänk, jag ska ju sticka, virka och odla, allt på samma gång.

Och alla de där vackra, oanvända böckerna med lockande omslag och blankt papper – jag ser dem ligga i travar hemma, oskuldsfulla och väntande, redo att bli öppnade någon gång… kanske.

Tillsammans med alla andra böcker som aldrig öppnats eller lästs. Kanske är det inte bara tid som fattas, utan en liten nypa mod att börja på alla drömmar samtidigt.

Bokrean är magisk, irrationell och farligt underhållande – en plats där man kan drömma sig bort i sängen, handla böcker man aldrig hinner läsa, planera trädgårdsprojekt man kanske aldrig sätter i verket, och ändå känna sig fullständigt nöjd.

Jag ligger där med en bunt böcker i fantasin – redan på väg mot nästa dröm, nästa stickprojekt och nästa kruka med spirande grönt.